Ett musikpedagogiskt credo (Swedish)

Bengt Olsson Professor i musikpedagogik, Musikhögskolan Göteborg, Sweden "Vi lever i den bästa av världar", som Voltaires Candide säger, eller i den bästa musikvärldar. Aldrig har så många människor lyssnat på musik som nu. Aldrig så många människor utövat och framfört musik som nu. Den moderna digitala tekniken och kommunikationen genom media har fått effekter som ingen anade för blott tjugo år sedan. Den musikindustri som både möjliggjort denna fantastiska utveckling och som själv expanderat i kölvattnet på denna utveckling, framtonar som en alltmer viktig faktor för den enskilda människans musikupplevelser. Musikundervisningens roll i denna, den bästa av musikvärldar, är ofta förbisedd. Produkterna av musikundervisningen, dvs kompositionerna, inspelningarna, utövarnas kunskaper och värderingar, framstår tydligt för alla och envar. Dessutom täcker media - tidningar och radio/TV - på ett framträdande sätt vilken betydelse musiken och alla dess artister har. Så den sidan av musikverksamheten får sitt fulla erkännande. Men var finnsvägen fram till det färdiga resultatet beskriven? Kanske skall man börja med att fråga sig vad är musikundervisning? I vårt språk har vi ord och begrepp som "undervisning", "lärande", "skola", "lärare" och "elever", men detta säger inget om själva verksamheten. Vad är det unikt pedagogiska? Den vetenskapliga definitionen av musikpedagogik innehåller "intentionellt undervisande" och "intentionellt lärande", vilket pekar mot en pedagogisk avsikt som det centrala. Viljan att såväl lära ut något som att lära sig något avgränsar det pedagogiska från andra sätt att umgås med musik. Hur förmedling av kunskaper respektive tillägnan av kunskaper sker blir då musikpedagogikens kärnområde. En sådan definition omfattar självfallet all undervisning i organiserad form. Organiserad musikundervisning finns inom allmänna skolväsendet, musik- och kulturskolor, folkhögskolor, studieförbund och inom musikhögskolor. Tusentals lärare och hundratusentals elever ägnar sig varje vecka åt att undervisa och lära sig musikens grunder och förbättra sitt spelande och sjungande. Här läggs grunden för hela den svenska musikkulturen. Och här skapas förutsättningarna för både det svenska amatör- och det professionella musiklivet. Definitionen med avsiktligt undervisande och lärande omfattar emellertid mer än så. Det finns en praktisk musikpedagogik utanför de gängse undervisningsinstitutionerna som har minst lika stor betydelse som de formella musikutbildningarna. Undervisande och lärande bland svenska folkmusiker och spelmän, rockmusiker på ungdomsgårdar och klubbar, bland musiker inom invandrarföreningar, inom frikyrkan och inom andra verksamheter i samhället är oerhört omfattande. På många sätt kan man också tala om en formaliserad undervisning men utifrån andra utgångspunkter. Det finns inte alltid speciellt utbildade lärare eller ekonomiskt understöd från det offentliga, men om man tittar specifikt på det musikpedagogiska så är kanske skillnaden inte alltid så stor. Vissa kan mer än andra, vissa spelar bättre eller har kommit längre i sin instrumentala utveckling än andra och dessa individer hjälper de andra som inte kommit lika långt eller är lika duktiga. Härigenom vidgas basen för den svenska musikpedagogiken avsevärt. Försiktiga antaganden säger att lika många individer spelar och sjunger utanför det formella systemet som innanför. Musikpedagogiken är därmed en lika stor kraft i det svenska samhället som själva musiken. Samtidigt kan man undra vad det är i såväl det musikaliska som det musikpedagogiska som attraherar alla dessa människor att ägna sig åt detta. Vad är det unikt mänskliga i all denna verksamhet? Ett självklart svar blir den sociala gemenskapen i musicerandet och musikupplevelsen. I det gemensamma kan upplevelsen av det egna utövandet och själva i musiken förstärkas och fördjupas. Kanske kan man rent utav se det musikaliska som grunden för all mänsklig gemenskap. När man exempelvis sjunger i kör har alla en röst och körsång blir härmed per definition demokratisk. På samma sätt kan man se hur ensemblespel av olika slag kräver både hänsynstagande och ansvar. Den demokratiska dimensionen finns också i den enskilda upplevelsen av musik. Dagens mediasamhälle präglas av opinionsbildare av olika slag, vilka på olika sätt försöker påtvinga oss olika värderingar och handlingsmönster. Man skall alltid lyssna på de senaste! Den musiken är bra för den har sålts i miljontals skivor! Viss musik är bättre än annan musik för den ha högre kvalitet! Hur skall dessa självutnämnda auktoriteter bemötas? Hur kan vi skapa motståndskraft mot det påtvingade musikvalet och verka för det självständiga lyssnandet? Musikundervisningens kraft att utveckla individens förmåga att strukturera sina egna upplevelser är en ofta förbisedd möjlighet. I medias brus blir det viktigt att kunna skilja det äkta från de banala, insikten från fördomen eller det originella från det utslätade och det är i lärandet dessa redskap kan utvecklas. Att inte enbart bli medveten om de komplexa sidorna hos den egna musikupplevelsen utan också att lära sig förstå den på djupet. Att i dialog med andra både tvingas formulera sina känslor och intellektuella överväganden och ta ställning till kvalitet och innehåll ger människan redskap för att fördjupa sin upplevelse. I medvetandegörandet av mänskliga handlingar och upplevelser kan individen utveckla sig själv i en oändlig bildningsprocess. Här finns kanske musikundervisningens allra viktigaste bidrag till mänsklig utveckling. Vill du veta mer? Kontakta professor Bengt Olsson, Musikhögskolan i Göteborg, Göteborgs universitet e-post: bengt.olsson@musik.gu.se